Grunden för hela det svenska friskolesystemet är skolpengen – den summa pengar varje skola får per elev. Tanken var att elevernas skolpeng skulle följa dem till den skola de valt och därmed skapa rättvisa konkurrensvillkor mellan kommunala och fristående skolor. I verkligheten har skolpengen gjort systemet allt annat än likvärdigt.
Kommunerna är skyldiga att erbjuda skola till alla barn, även när elevantalet minskar. De fristående skolorna däremot kan välja etableringsort, tacka nej till elever om det saknas plats och lägga ner verksamheten om den inte lönar sig. Trots dessa skillnader får de samma skolpeng per elev som kommunen.
En absurd konsekvens av det här systemet är “friskolestraffet”. När en koncernetablering lockar till sig elever från kommunala skolor blir följden tomma platser i kommunens egna lokaler. Kostnaden per elev i den kommunala skolan ökar då automatiskt, eftersom kommunen inte kan spara lika snabbt som eleverna försvinner. Eftersom skolpengen beräknas på genomsnittskostnaden, måste kommunen höja ersättningen – vilket i sin tur ger friskolorna ännu mer pengar. Kommunen förlorar först skolpengen och måste sedan betala ett straff till skolägarna.
Resultatet blir en nedåtgående spiral där de kommunala skolorna får minskade intäkter och friskolorna ökade vinster. Samtidigt används “friskolestraffet” för att finansiera expansion, uppköp och utdelningar i stället för undervisning.
Elevantalet minskar, vilket sätter press på politiker att stänga kommunala verksamheter, något som skapar stort missnöje hos föräldrar. Marknadslogiken och skolpengen riskerar att straffa kommunpolitiker som tar ansvar för att minska den totala överkapaciteten i skolsystemet. Friskolekoncernerna tar nämligen gärna emot missnöjda föräldrars barn om politiker stängt deras förskolor och skolor. Då minskar inte överkapaciteten i de kommunala verksamheterna och politiker måste stänga nya förskolor och skolor, samtidigt som andelen elever i koncernernas förskolor och skolor ökar.
Skolpengen måste ersättas med ett resursfördelningssystem som baseras på förskolor och skolors faktiska kostnader, inte på hur många elever de har. Kommunpolitiker måste ges möjlighet att fullt ut ta ansvar för den totala kapaciteten i kommunen så att inte pengar slösas bort på ett för stort utbud av förskole- och skolplatser.
Avskaffa skolpengen och ge kommunerna fullt ansvar för skolstrukturen!
Fakta
- Skolpengen följer eleven och är baserad på genomsnittskostnad per elev i kommunen.
- När elever lämnar kommunala skolor blir platser tomma, kostnaden per elev stiger och kommunen tvingas höja skolpengen – det så kallade ”friskolestraffet”.
- Koncerner kan lägga ner olönsamma enheter, medan kommunen måste ta ansvar för överkapacitet och lokaler.
- Ett resursfördelningssystem som utgår från faktiska kostnader och ger kommunen kontroll över total kapacitet minskar både slöseri och överkompensation till skolbolagen.